Send it forward 1

Mia och jag var på väg hem från skolan. Vi var två magra och korthåriga ungar (ja – det var 70-tal och Mary Quant var våra mammors stilgurus) runt 9 år gamla. Att ta sig hem från skolan kunde ta hur lång tid som helst, beroende på vad vi just den dagen fantiserade om.

Den här dagen var vi två jättefattiga barn som inte ätit mat på flera dagar. Vi ställde oss med näsorna tryckta mot skyltfönstret in till Annikas bageri på Odengatan.

– Å tänk att få äta, sa Mia.

– Ja, tänk att få bli mätt, sa jag.

Inne i butiken så vinkade en kund till oss. Vi försökte se så hungriga och fattiga ut som vi bara kunde. Kvinnan vinkade in oss. Vi skakade på huvudet. Hon gick ut till oss och sa att hon ville bjuda oss på var sitt bakverk. Vi tackade nej och lite generad sa jag att vi bara lekte att vi var fattiga. Hon log och sa att det spelade ingen roll: hon VILLE bjuda oss. Till slut, efter lite trugande, så valde jag en chokladbiskvi. Jag minns inte vad Mia valde.

Fortfarande idag så blir jag varm i hjärtat av den å så vänliga gesten. Att bjuda två fantasifulla flickungar på ett helt onödigt och å så ljuvligt något. Jag vet inte hur många gånger jag har betalat tillbaka för den biskvin: inte just till henne men till andra jag mött.

Tack kära okända välgörarinna Du har hjälpt mig att bli en mer generös människa och du har givit mig gåvan att tro att människan är i grunden god. Att ge – utan att förvänta sig något tillbaka.



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *